”Innan jag börjar måla bestämmer jag mig för vad jag ska måla, väljer motiv, ämne, någonting att antingen kommunicera eller porträttera. Men varje gång jag börjar måla så ser det helt annorlunda ut. Då vill jag göra helt andra saker, måla på ett helt annat sätt. Den fysiska handlingen överskuggar teoretiska beslut och jag har ett mycket materiellt förhållningssätt till det hela. Bilderna blir ett bevis och resultat av denna konflikt.
När det gäller konventionell tvåsamhet, som äktenskapet, så förhåller jag mig kritisk till det, tycker att det är ett förlegat förhållningssätt i en samtid då vi är mycket mer medvetna om oss själva och våra behov. Men jag är i praktiken gift med en man. Han är lika kritisk till tvåsamhet som jag är, och detta var vi rörande överens om. Sen blev vi förälskade och gifte oss ändå, om än med en ironisk distans. Men icke desto mindre blir bilderna också bevis på även denna motsägelse.”
Hösten på Galleri LarsPalm inleder vi med att fylla rummen med Miriams målningar, tankar och känslor. Miriams förhållande till måleriet är en känslosam om än praktisk process som främst förhåller sig till det ögonblicket då de skapas. Men till bilderna finns även en samling scener, tankar som legat som en övergripande bakgrund till måleriet.
